"Änglarna" & "Kärleken gömmer minnet" av Ola Nilsson
Jag läste Hundarna av Ola Nilsson år 2015, om jag minns rätt. Jag kommer ihåg att jag blev rätt tagen av historien, jag tror jag minns den så. Därför bestämde jag mig för att fortsätta i trilogin. De tre romanerna kretsar kring en stad i Norrland - något jag inte hade reflekterat över innan jag fortsatte. Jag blev lite förvånad och besviken att jag inte fick fortsätta på historien i Hundarna.
Änglarna var för mig förutsägbar, rätt så intetsägande. Alla tre romaner tar upp våld, död, alkohol och ensamhet. Misären i det kala, enstöriga och bortglömda. Livsöden i en bortglömd by. Ändå sa Änglarna mig väldigt lite. Kanske är det en romantik i berättarstilen som inte tilltalar mig.
Kärleken gömmer minnet gav mig desto mer. Det fanns karaktärer som jag var mer eller mindre intresserad av. Ett alkoholberoende som porträtterades genom tre medelålders vänner, som alla förhåller sig till sitt beroende på olika sätt. Samtidigt skrapar det bara på ytan, man når aldrig riktigt ner till roten.
Hela trilogin är kort och lättläst. Samtidigt som det känns som om de försöker att vara något mer. Men aldrig riktigt når dit. Tyvärr.