Foxfire: En tjejligas bekännelser av Joyce Carol Oates
Foxfire är den första romanen jag läst av Joyce Carol Oates. Jag har inte varit intresserad av henne som författare, och jag fick nog främst upp ögonen för den här boken genom de filmatiseringar som har gjorts av den. Jag har bara sett den senaste, från 2012 men kan tänka mig att den från 1996 med Angelina Jolie är bättre. Foxfire: En tjejligas bekännelser kom ut 1993 och den utspelar sig i en amerikansk stad på 50-talet.
Av flera anledningar önskar jag att jag hade läst den här boken när jag var ungefär 14 år. Jag hade velat inspireras av deras bensparkar vid den åldern, då jag kanske var som mest hämmad och fortsatte vara hämmad. Jag hade velat förföras av kvinnokampen, manshatet och vänskapen. Jag hade velat ha ett tjejgäng med matchande kläder och hemmagjorda tatueringar vid den åldern. Berättaren är Maddy, en ganska blank karaktär som man känner rätt lite för. Men de hon rör sig med - framförallt Legs Sadovsky - föder desto mer engagemang. De bildar ett tjejgäng som är oberoende alla och som svär sin trogenhet i blod. Gänget ger sig ut för att hämnas på de män som behandlat dem illa, och hämndaktionerna blir snabbt bättre större värre.
Foxfire är en ungdomsbok, men den är ärlig och naken och hård. Misshandel, våldtäckter, sexuella utnyttjanden, förtryck, rasism är ständigt återkommande. Ingenting är riktigt dolt, vissa partier får mig att undra vem läsaren förväntas vara eftersom det är så brutalt hemsk vidrigt. Men ändå önskar jag att mitt fjortonåriga jag hade läst den och vaknat upp lite.
Historien om gänget Foxfire är lätt att ta till sig, sättet den är skriven på gör en närvarande på ett sätt så att man ofta blir frustrerad över hur mycket som utelämnas. Men det är ok. Den är mysig och hemsk på samma gång. Lätt och svår. En bok att läsa snabbt en sommardag.