The Diary of a Teenage Girl av Phoebe Gloeckner
The Diary of a Teenage Girl är inspirerad av Phoebe Gloeckners egna dagböcker. Huvudkaraktären i boken heter dock Minnie Goetze, hon är femton år och spenderar sina dagar på San Franciscos gator på 70-talet. Hon hatar det som är hippie, hon älskar Janis Joplin för att hon är död, hon vill bli serietecknare/konstnär, hennes favoritfilm är Jungfrukällan av Ingmar Bergman och hon röker på likt alla andra under den här tiden. En dag förlorar hon oskulden med sin mammas pojkvän Monroe som är trettiofem och de inleder en affär, samtidigt som Minnie upptäcker sin sexualitet och droger och livet.
Romanen varvas med dagboksinlägg, bilder och seriestripar. Hon skriver öppet om alla sexuella möten hon har som blir fler och fler efter det att hon har sin första gång med Monroe. Hon är kär i Monroe, i flera olika killar på hennes skola, i en tjej hon träffar på The Rocky Horror Show. Hon hatar skolan och hon älskar droger och att ha sex. I dagboken skriver hon om sin sexualitet som tycks ha inget stopp, hennes kropp, hennes kärlek, hennes motsägelsefulla känslor, sina hemligheter, sitt hopp om att bli en serietecknare, sina trippar - sedan gömmer hon den under sin madrass.
Det är ett fint och ärligt porträtt av en tonåring och alla de känslor som far igenom ens kropp och försvinner och kommer tillbaka om vartannat. 70-talet i San Francisco var något speciellt, något långt ifrån ens egen uppväxt i lilla Sverige. Minnie hamnar i en nedåtgående spiral av sex och droger, hon blir utslängd från flera skolor och hon förstår inte hur hon hamnar där hon hamnar. Allt hon gör är att följa sina känslor, sina impulser. Minnie är en karaktär som man tycker om och helt plötsligt blir allt hemskt och Minnie frågar läsaren varför. Det är lätt att se varför när man inte är Minnie, men man förstår hennes handfallenhet hennes frågor och oförstående inför hennes egen situation.
The Diary of a Teenage Girl har (tyvärr nej inte tyvärr) en film som överträffar romanen. Kanske för att dagboksinläggupplägget blir tröttsamt i längden. Det är tacksamt att det varvas med bilder och serier, ändå önskar man mer av just det. Filmen, som kom 2015 är vacker och så välkomponerad utifrån romanens innehåll. 70-talets San Francisco ger perfekta, romantisk filmiska miljöer för alla scener och castingen är så bra. Bel Powley som Minnie kunde inte vara en mer underbar match. Soundtracket och alla inslag av teckningar gör att historien och huvudkaraktären sticker ut ytterligare. I romanen gör både musik och konst en stor del, kanske var det en fördel med filmen att man fick ta del av allt på en samma gång. Fördelen med romanen är att den såklart går längre, eskalerar utan filter och begränsningar. Filmen stannar och ringar in sig mer på relationen Minnie-Monroe, vilket är förståeligt. Vill man ha mer av Minnie och hennes nedfall är romanen självklart att föredra.